Min sanning - uttalande från tidigare medarbetaren Malin Z

Detta uttalande är skrivet av före detta front of house-chefen på Stedsans, Malin Z, och publiceras med hennes tillstånd.

Det har bubblat i mig den senaste veckan. Jag vill säga något. Men vad? Vad vill jag addera till allt som redan uttryckts i sociala medier och tidningar om min före detta arbetsplats Stedsans in the Woods?

En arbetsplats som betytt oerhört mycket för mig. Där jag under 8 månader fick lära känna mig själv på ett sätt jag aldrig tidare varit med om.

Där jag genom fysiska uppgifter, många av dem till synes ganska fundamentala, har kommit i kontakt med insikter, känslor och förmågor jag inte trodde jag hade. Så som min egen uthållighet och förmåga att bara "klara av saker". Även om det är något jag bedömt mig själv inte vara bra på.

Likaså insikten av att saker och ting tar tid när det utförs utan allt för moderna genvägar. Och hur grundande det är att bära med sig den respekten för tid och rum, för jorden, för årstiderna, i sin kropp.

Jag har även insett hur mycket jag tycker om att vara en del av något som verkligen känns meningsfullt. Hur fint det är att samarbeta för att det stora hela ska gå ihop, där helheten handlar om att låta människor ta del av hur det går att äta och leva i samklang med vår älskade natur. En manifestation utifrån två själars goda intentioner och hårda arbete:

Flemming,

som jag så många gånger sprungit omkring med i glashuset, balanserandes med kombucha, vin, fat och brickor. Och sedan fuldansat med i köket.

Mette,

som frågade mig "Är du rädd?" när jag skulle lära mig baka danskt rågbröd och chokladkaka inför deras frånvaro. Och som inte dömde när jag erkände att jo, visst var jag nog det; visst var jag lite nervös. Vilket gjorde att det släppte, såklart, och att lärandet kunde ta vid.

Flemming,

som har en närvaro och energi som får mig att vilja vara en mer upprätt och ärligare version av mig själv. Där jag låter mina "ja" vara "ja", och "nej" vara "nej".

Mette,

som jag funnit mig i åtskilliga samtalsstunder med där vi delat tankar och intuitiva "hits". Som så många gånger känts som befriande bekräftelser av att vara på rätt väg och en del av en större samvaro; att inte vara ensam i vad man känner, tänker och tror på.

Flemming,

som är den enda chef jag hittills blivit handmatad av ("Det smakar bubbelgum!" hörde jag och plötsligt var en pensé i mitt gap). Och som också gjorde en skattkarta med brända kanter till mig en gång (så att det skulle gå att hitta en svårfunnen producent bland berg och kossor). 

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Veckan som nu gått har skakat om mig och många rejält. Jag som inte annars följer nyheter har gjort det. Och det är så tydligt, enligt mig, hur media utövar hypnos över medvetanden med sina chockerande rubriker. Så att fokus, och därmed tid och energi, läggs på läsa om situationer och människor ur ett väldigt vinklat strålkastarljus.

Vad som har känts frustrerande är att även om Mette och Flemming givit svar på frågetecken, så verkar mardrömmen fortsätta. Där man så istället justerar nyheterna något och slutar tumma på vissa delar. Men fortsätter att föda och utveckla det som fortfarande skapar hat och sensation. Vilket därmed håller människors fokus kvar i historien som porträttrerar Mette och Flemming som ondskefulla och "fake"; att de skulle ha flytt helt plötsligt utan att säga hejdå till oss personal, övergivit avföringstunnor och djur att dö, samt besudlat skogen med miljöskadliga metoder.

Nu kommer tårarna när jag skriver detta.

Ingen förtjänar att bli uthängd på det här sättet. Och absolut inte de här två som inte gjort avkall på något vad gäller de principer de byggt upp sin verksamhet med. Där de ordnat så att de medel som användes var biologiskt nedbrytbara och att det fanns ett system för att låta mänsklig avföring, sakta men säkert, omvandlas till kompost.

Då de reste så sa de visserligen inte hejdå; de sa på återseende. De hade flygbiljetter tillbaka till Sverige i mars inför kommande högsäsong. Jag och mina kollegor förbereddes så att allt skulle flyta även om Mette och Flemming inte var fysiskt på plats under en tid. Och det gick. Det var hårt jobb, mitt i vintern och allt, men vi klarade det tillsammans, och med Mette och Flemming med på distans.

De övergav verkligen inga djur att dö; den katt och de två marsvin de hade privat fick nya hem i samband med att de skulle vara iväg en tid. En vildkatt gick tyvärr bort när de var borta, även om den fortsatte att få mat som tidigare. Vilket såklart är sorgligt, men det är mycket skevt använda dennes bortgång som något Mette och Flemming skulle vara ansvariga för.

Hur deras ekonomiska situation ser ut, och vad för val de av olika anledningar gjort under livets gång relaterat till det, är deras egen historia att berätta. Men en sak är säkert, och det är att det är mänskligt att göra misstag och att be om förlåtelse när ens val drabbar andra som bieffekt. Vilket de gjort.

Det är också mänskligt att inte alltid nå dit ens vision pekade; att misslyckas med något. Och det ska inte få vara en orsak för andra att engagera sig i att svartmåla det goda och inspirerande som faktiskt åstadkommits på vägen.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Min tid på Stedsans har, som det förhoppningsvis framgår av mina ord, varit minst sagt transformerande. Utöver att känna tacksamet över att ha lärt känna Mette och Flemming, så känner jag även djup tacksamhet över alla andra människor jag haft äran att möta på grund av Stedsans; så som mina engagerade kollegor, duktiga leverantörer och goa gäster. Och jag hoppas från djupet av mitt hjärta att inte minnen människor har av platsen nu blivit "mixtrade med" och förvrängda på grund av det filter media förespråkar.

När jag själv blickar tillbaka känner jag mig både stolt och glad över att ha varit en del av vad som varit. På en plats där det inte bara gavs rum för livsformer med rötter att växa. Åtminstone var det så det kändes för mig; det är min sanning. Och därmed också en vinklad sådan, definitivt. 

Men i en värld där det är så lätt att, med några knapptryck bakom en skärm, uttrycka sig från en plats av hat. Så känns det viktigt att bidra med en personlig röst sprungen ur motsatsen; medkänsla och kärlek.